matildacarlberg

 

Den 25 april for jag och min klass hem till Umeå från en väldigt roligt klassresa/studieresa från Parken Zoo i Eskilstuna.

När vi väntade på tåget i Eskilstuna så fick jag ett samtal av min bror att det va han som skulle hämta mig i Umeå på kvällen när vi skulle landa. Jag frågade varför inte pappa skulle göra det för det sa han att han skulle göra och då fick jag som svar som inte var det svaret jag ville ha, "mamma och  pappa är i Uppsala och hälsar på moster för det var kris!".

Jag blev chockad, men dom skulle ju inte fara nu, inte idag. Dom skulle ju fara nån annan dag dit för att hälsa på min moster en sista gång. Kommer hon att dö?

Min moster hade lungcancer i 2år. Hon var stark... hon var mycket snart kvinna!

 

Ordet kris snurrade runt i huvudet på mig hela tiden. Jag ville inte tänka på det värsta som kunde hända. Jag försökte hålla tårarna tillbaka men det gick inte ibland. När tårarna rann ner så torkade jag bort dom snabbt så ingen av mina klasskamrater eller mentorer såg, för jag gråter inte inför folk.

 

När vi åkte tåg förbi Uppsala kunde jag inte hålla tårarna borta. Tårarna rann och rann men jag torkade bort dom lika snabbt. Jag tänkte "där ligger hon i sin säng, jätte sjuk, ingen ork. Och där står mamma och pappa. Ska jag kliva av?"

Jag var faktiskt nära på att kliva av där faktiskt. Men det gjorde jag inte. 

 

När vi var framme i Stockholm Arlanda flygplats efter tågresan så samlades vi vid incheckningen för flyget hem till Umeå. Jag hade just sagt till mina klasskamrater och mentorer om vad min bror hade sagt och det rann en lite tår och dom visste att jag var jätte ledsen.

När jag hade kramat om en av mina klasskamrater kände jag en hand på min axel och jag vände mig om och där stod mamma och pappa. Jag tog tag i mamma och kramade henne så hårt och tårarna bara föll ner.

Det enda hon sa till mig var "vi kom försent".

Jag kunde inte sluta gråta efter det. Jag brydde inte mig inte om om alla såg, jag brydde mig inte om om alla tittade konstigt på oss, jag bara grät. Det kändes nästan som en film.

 

Mamma och pappa sa att min moster ringde dom tidigare idag och dom förstod att dom var tvungna att få tag i flygbiljetter för att hinna träffa henne en sista gång men dom hann inte. Dom kom en halv timme för sent. Vid 17.00 tiden så andades hon in det sista andetaget som hon hade kvar och somnade in.

Jag och mamma grät hela flygresan till Umeå och hela bilresan hem.

 

Men jag vet att min moster kommer alltid vara här med oss, hon kommer alltid titta till oss.

 

Vila i frid kära moster♥