Mitt 2011
Varning för långt inlägg. Ni behöver inte läsa om ni inte vill...
2011 började bra. Jag fyllde 17år och for och bowla med min familj, det var jätte roligt! Kul att hela familjen kunde göra någonting tillsammans som när man va liten. Det va en skön känsla när jag såg att hela familjen va glada och skrattade tillsammans.
Dom två första månaderna va bra sen gick det lite neråt när vi skulle fara utommlands. Resan var ju rolig men det blev inte riktigt vad vi hade tänkt oss att det skulle vara. Men flygresan dit och hem var fruktasvärd... Jag mådde jätte illa innan vi gick på planet, sen gick det över när vi flög. Sen när vi skulle hem var det mammas tur att må illa. Men det hände inte att vi kräktes på planet som tur var. När vi kom hem var väl allting som vanligt till Maj månad (tror jag). Den dagen i Maj var det värsta dagen i mitt liv!!!!!
Min moster hade fått lungcancer....! Man ser den cancern när den redan har spridit sig och då är det redan försent att rädda den personen....
Läkarna sa att hon har några månader kvar att leva. Hela min familjs värld rasade. Innan hon fick beskedet så fick hon vatten i ena lungan så hon fick svårt att andas och ingen visste vad det var för fel, inte ens min moster som jobbade som sjuksköterska nästan hela hennes liv. Jag och min familj skulle fara till en resa till som vi fick naturligtvis avbeställa. Jag minns den dagen så väl. Min pappa skulle hämta mig på stan för vi skulle ta ut våra flygbiljetter, men han såg så dyster ut när han hämta mig. Jag frågade varför vi inte gick och hämtade ut biljetterna när vi gick mot bilen. Han sa med en spänd röst "vi pratar om det i bilden".
Då slog det mig. "Snälla, låt det här inte handla om moster... Snälla säg inte att hon har fått.... cancer...." Tänkte jag för mig själv. Jag upprepade dom meningarna om och om igen i mitt huvud.
Pappa öppnade munnen och sa det. Jag kunde bara höra cancer sen så hörde jag inge mer. Det ordet snurrade runt mitt huvud och tårarna rann ner utan att jag ens tänkte eller kände att jag var ledsen.
Vi körde mot sjukhuset och där stod mamma utanför och gick in i bilen när vi hade stannat. Hon var helt förkrossad. Jag och mamma grät i bilen hela vägen hem. När vi var hemma gick jag på mitt rum och bara grät och grät. Jag tänkte "Jaha... nu är det bara att räkna ner då". Det tänker jag fortfarande. Hur länge är det kvar? Det enda jag tycker är det värsta är... väntan... Väntan av att nånting ska hända, väntan av när det ska hända.
Sommarlovet hade kommit och jag ville egentligen inte sommarjobba men jag ville inte heller va hemma och dega. Så jag fick ett jobb men jag trivdes inte där så jag sluta sen har det inte hänt så mycket.
Det enda som jag och min familj var oroliga för är att hon inte skulle finnas till jul. Och jag tackar Gud för det att hon gjorde! Jag är så glad att se att hon orkade va med på julafton!
Men nu kommer frågan igen. När är det dags?
Sen är det massa andra saker som är jobbiga som jag inte orkar ta upp just nu...
Jag har aldrig sagt det här till nån om alla ditaljer som jag har skrivit nu. Jag har bara sagt vad min moster har fått men inte hur jag känner mig eller hur det går för hon, ingenting. Jag vet inte varför. Jag som vågar inte visa mina känslor och det hoppas jag att jag kan nu när 2012 har kommit.
När jag läser vad jag har skrivt så ser jag att jag inte har skrivit mina känslor, så jag gör det nu istället.
Jag är arg, chockad, förkrossad, ledsen, förvirrad. Men den största känslan som kommer är ILSKA och FÖRKORSSAD.
Varför ska jag vara glad när jag vet att hon har ont? Varför ska jag vara glad när det här händer oss?
Början av 2012 kommer vara ett helvete, det vet jag. Men jag hoppas det blir bättre när allt det här är över! Det hoppas jag verkligen!
Tack för att ni orkade läsa. Jag behövde få ut mig det här.
Tack!
2011 började bra. Jag fyllde 17år och for och bowla med min familj, det var jätte roligt! Kul att hela familjen kunde göra någonting tillsammans som när man va liten. Det va en skön känsla när jag såg att hela familjen va glada och skrattade tillsammans.
Dom två första månaderna va bra sen gick det lite neråt när vi skulle fara utommlands. Resan var ju rolig men det blev inte riktigt vad vi hade tänkt oss att det skulle vara. Men flygresan dit och hem var fruktasvärd... Jag mådde jätte illa innan vi gick på planet, sen gick det över när vi flög. Sen när vi skulle hem var det mammas tur att må illa. Men det hände inte att vi kräktes på planet som tur var. När vi kom hem var väl allting som vanligt till Maj månad (tror jag). Den dagen i Maj var det värsta dagen i mitt liv!!!!!
Min moster hade fått lungcancer....! Man ser den cancern när den redan har spridit sig och då är det redan försent att rädda den personen....
Läkarna sa att hon har några månader kvar att leva. Hela min familjs värld rasade. Innan hon fick beskedet så fick hon vatten i ena lungan så hon fick svårt att andas och ingen visste vad det var för fel, inte ens min moster som jobbade som sjuksköterska nästan hela hennes liv. Jag och min familj skulle fara till en resa till som vi fick naturligtvis avbeställa. Jag minns den dagen så väl. Min pappa skulle hämta mig på stan för vi skulle ta ut våra flygbiljetter, men han såg så dyster ut när han hämta mig. Jag frågade varför vi inte gick och hämtade ut biljetterna när vi gick mot bilen. Han sa med en spänd röst "vi pratar om det i bilden".
Då slog det mig. "Snälla, låt det här inte handla om moster... Snälla säg inte att hon har fått.... cancer...." Tänkte jag för mig själv. Jag upprepade dom meningarna om och om igen i mitt huvud.
Pappa öppnade munnen och sa det. Jag kunde bara höra cancer sen så hörde jag inge mer. Det ordet snurrade runt mitt huvud och tårarna rann ner utan att jag ens tänkte eller kände att jag var ledsen.
Vi körde mot sjukhuset och där stod mamma utanför och gick in i bilen när vi hade stannat. Hon var helt förkrossad. Jag och mamma grät i bilen hela vägen hem. När vi var hemma gick jag på mitt rum och bara grät och grät. Jag tänkte "Jaha... nu är det bara att räkna ner då". Det tänker jag fortfarande. Hur länge är det kvar? Det enda jag tycker är det värsta är... väntan... Väntan av att nånting ska hända, väntan av när det ska hända.
Sommarlovet hade kommit och jag ville egentligen inte sommarjobba men jag ville inte heller va hemma och dega. Så jag fick ett jobb men jag trivdes inte där så jag sluta sen har det inte hänt så mycket.
Det enda som jag och min familj var oroliga för är att hon inte skulle finnas till jul. Och jag tackar Gud för det att hon gjorde! Jag är så glad att se att hon orkade va med på julafton!
Men nu kommer frågan igen. När är det dags?
Sen är det massa andra saker som är jobbiga som jag inte orkar ta upp just nu...
Jag har aldrig sagt det här till nån om alla ditaljer som jag har skrivit nu. Jag har bara sagt vad min moster har fått men inte hur jag känner mig eller hur det går för hon, ingenting. Jag vet inte varför. Jag som vågar inte visa mina känslor och det hoppas jag att jag kan nu när 2012 har kommit.
När jag läser vad jag har skrivt så ser jag att jag inte har skrivit mina känslor, så jag gör det nu istället.
Jag är arg, chockad, förkrossad, ledsen, förvirrad. Men den största känslan som kommer är ILSKA och FÖRKORSSAD.
Varför ska jag vara glad när jag vet att hon har ont? Varför ska jag vara glad när det här händer oss?
Början av 2012 kommer vara ett helvete, det vet jag. Men jag hoppas det blir bättre när allt det här är över! Det hoppas jag verkligen!
Tack för att ni orkade läsa. Jag behövde få ut mig det här.
Tack!
Kommentarer
Trackback
